När jag var tonåring levde jag på stress. Det låter kanske dramatiskt, men för att öka min prestation i t ex skolarbetet brukade jag utsätta mig själv för tidsbrist för att orsaka en hård press. På så vis upplevde jag att jag fick en större koncentration och mer öppet sinne. Det gick lättare att plugga när stressen var överhängande. Skulle jag hinna igenom allt innan det där provet? Skulle jag minnas allt? Skulle jag komma ihåg det senare?
Idag vet jag att det där inte alls var ett bra sätt för mig att lära mig saker på. Jag var hård, väldigt hård, mot mig själv som satte så höga och orimliga krav på min prestation. Pressen på mig själv blev ett verktyg som gjorde att jag utmanade mig i det ena värre än det andra. Kunde någon annan, ja då kunde jag också. Varför inte?
Vid den här tidpunkten hade jag fullt utvecklad endometrios, d v s livmodersvävnad som växte utanför livmodern och som var tredje vecka inflammerades och skapade ett hål i min buk vilket gjorde att blod läckte ut inne i mig. Med detta följde kraftiga blödningar och en smärta i form av kramp som var så kraftfull att jag ibland blev både ljud- och ljuskänslig, svimmade och mådde illa. Men ingen visste, ingen förstod. Begreppet endometrios fanns inte med i de läkares och specialisters kunskapsbank som jag träffade.
Stressen i sig var inte det som fick mig att leverera – det var adrenalinet som pumpade för fullt i min kropp. Utöver detta tillkom noradrenalin och så kortisol – en riktigt fin uppåt-piggar-mix som medförde att stresspåslaget varade i timmar och ibland dagar. Mitt sympatiska nervsystem, det som kallas kamp/flykt-beteendet, var aktiverat större delen av min tid, både natt som dag. I was on the edge!
I samband med tonåren började jag sova dåligt. Det rimmar ju ganska illa med det som sägs, ni vet att tonåringar sover så väldigt mycket. Men nej, inte jag. Varje månad upplevde jag istället nätter där jag aldrig somnade. Jag kunde inte komma till ro, kunde inte vila. Kroppen ville bara röra på sig, vara igång och hjärnan fylldes av tankelaviner. Jag gav mig ut på löparrundor i gryningen, full av energi. Sa ja till allt, sällan nej. Jag hann ju med, och om det mot all förmodan inte skulle funka så var det bara att trycka gasen ännu hårdare i botten – eller växla upp ett steg – så var jag i hamn med nästa grej som jag lovat att utföra. Trött blev jag aldrig.
Under all den här vakna tiden – för tid hade jag ju gott om – plöjde jag mängder av böcker. Först sådant jag var intresserad av, sedan det som andra rekommenderade. Jag var säkerligen bibliotekets flitigaste låntagare och till slut gick jag bara in, slöt händerna omkring ett 20-tal böcker i en hylla vilken som helst, bar fram dem till lånedisken, packade dem i kassar och cyklade hem, läste dem och åkte tillbaka veckan efter för samma procedur. När jag var 16 blev jag erbjuden en tjänst på biblioteket. Då hade jag läst ut all skönlitteratur för barn och vuxna och höll på att beta av faktalitteraturen.
Idag kan jag undra – hur orkade jag? För vems skull gjorde jag allt det där? Det gav mig egentligen ingenting förutom allmänt vetande om allt möjligt när det kom till böckerna, men all energi som fanns inom mig behövde utlopp och jag använde mig av flera kanaler för att bli kvitt den, såsom fysisk träning och utmaningar för hjärnan.
Det dröjde ända till år 2017 innan jag äntligen mötte en läkare som kunde tala om för mig hur endometrios påverkar människokroppen. Först då fick jag svar på varför jag inte kunde sova, varför jag hade så mycket energi, att jag aldrig sade nej… och hur i hela friden det kom sig att jag satt där med utmattningssymtom för fjärde gången under 11 år. Jag kände mig ju inte stressad, bara väldigt pigg. Det var många polletter som ramlade ner under det mötet, men det mötet var också starten till något nytt – lugn och ro för mig, en ny livsstil.
Idag har jag mina verktyg – yinyogan och fortfarande mina böcker. Men jag utövar yinyogan för MIN skull och jag läser det jag VILL läsa. Och allt sker utan stress och tidspress bara för min skull.
Så du… ta det lugnt.
Pernilla