Det sägs att ingenting stressar upp oss så mycket som de tankar vi tänker om oss själva.
Så jag undrar därför: är du vän med din ålder? Är du vän med din kropp? Eller med det faktum att du förändras och inte kan göra något åt det?
Kanske har du, liksom jag, upptäckt att det där med ålder bara är en siffra. Faktiskt. Ibland kan jag se mig i spegeln och undra om det är nu som jag är vuxen. Har det äntligen hänt? Ser man ut så här när man snart ska fylla 50 år?
De åldriga tecknen finns där förstås i form av några gråa hår (ganska många), rynkor, mindre spänst i huden osv. Men i sinnet? Alltså jag vet inte… jag känner mig mest som en 15-åring som häpen ser mig omkring och upptäcker allt på nytt igen. Aha! Jaha, jaså? Åh, är det så? Det visste jag inte…
Fast i andra situationer, ja då känns det som om jag är 270 år, gammal i sinnet och med ett perspektiv utifrån en helt annan synvinkel som får mig att sucka inombords över världens händelser.
Hur som helst – jag älskar att bli äldre. Har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. För det är något magiskt med att lägga till ytterligare ett år på sin livslängd, tycker jag. Jag älskar födelsedagar! I och för sig älskar jag allt som kan firas och gör det gärna eftersom jag tycker att lite glitter och glamour i vardagen förhöjer livets goda.
Och ju äldre jag blir, desto fler rynkor får jag i bl a ansiktet. Och när man är som jag – ganska anti smink eftersom jag:
- Aldrig lärt mig hur man gör när man sminkar sig
- Tycker det känns märkligt att smeta på en massa saker på ansiktshuden
- Inte kan klia mig i ansiktet när jag behöver
- Inte kan plocka ut skräp från ögat utan att få kosmetika i ögonen
- Måste glo mig i spegeln varenda gång jag passerar en – eller ännu värre: måste ha en spegel MED mig för att glo på mitt ansikte och kolla att allt smink sitter där det ska (kan inte tänka mig något mer trist tidsfördriv)
- Inte för mitt liv kan bestämma mig för för VEMS skull jag sminkar mig
- Accepterar att jag ser ut som jag gör
… ja när man alltså kan bocka i några punkter där ovan, då är man kanske inte heller van att smörja in sig i ansiktet med fukt ens efter att man duschat eller tvättat ansiktet.
Men… jag har funderat. Jag kanske BORDE bli lite mer intresserad för jag kanske borde hjälpa kroppen lite och få in lite fukt i huden? Tja, varför inte, det kanske är dags.
Så jag tog tillfället i akt för några veckor sedan när jag en morgon åkte iväg och veckohandlade i en folktom livsmedelsbutik. Efter en del letande – jag vet ju inte vad krämerna hette som jag letade efter – fick jag så fatt i en anställd som arbetade där. Hon visade mig vänligt hyllorna med fuktighetskräm för ansiktet. Och jag blev varse vilken uppsjö av produkter det finns både för DAGEN och NATTEN. Tydligen byter min hud form eller något under dygnets timmar eftersom krämen på DAGEN inte duger på NATTEN. Och åldern spelade också roll. Jaha. Jag blev inte riktigt klok på det men ok, jag köpte läget. Ända tills jag upptäckte en sak: det fanns inga fuktighetskrämer för kvinnor i min ålder UTAN ANTI RYNK-EFFEKT.
VA???!!!
Jag blev alldeles svettig över ryggen. Såg mig om efter den vänliga kvinnan som hjälpt mig och vinkade henne till mig.
”Eh, jag letar efter en VANLIG ansiktskräm men allt som finns här tar bort rynkor. Men jag vill ju HA mina rynkor! Varför måste jag ta bort dem? Vem har bestämt det?”
Hon hajade till och började kika på alla burkar. Och så skrattade hon när hon insåg att så var det ju. Bland utbudet fick man inte vara nöjd med sina rynkor – de skulle bort.
Det blev ingen ansiktskräm. Jag gick istället hem och funderade på varför jag inte ska få ha rynkor. Gör det mig mindre ärlig? Nej. Gör det mig roligare? Nej. Blir jag trevligare då? Eh, nej. Snyggare då? Haha, nej. Blir jag en bättre medmänniska ifall jag inte har rynkor? SVAR NEJ! Det enda budskapet jag fick i butiken var: DU DUGER INTE OM DU HAR RYNKOR – SE TILL ATT TA BORT DEM, HELST MED VÅR HJÄLP.
Tack men NEJ TACK. Jag köper det inte. Jag gör det verkligen inte. Sådant där biter inte på mig, det skapar ingen osäkerhet eller tveksamhet. What you see is what you get. Så är det.
Så jag fortsätter knalla omkring här på klotet med mina rynkor och välkomnar varje ny kråkspark eller argstreck som dyker upp. De är en del av mig och de FÅR vara där.
För jag är inte rädd för att åldras och jag är inte rädd för att det ska synas. Det är ju bara jag, samma blick, samma person – oavsett hur många rynkor jag har. Jag väljer istället att HYLLA rynkorna för de har kommit för att stanna. Inget att stressa upp sig för…
Acceptera. Kapitulera.
En rynkig hälsning från…
Pernilla